Belgisk vallhund….en intelligent och alert vän.

De belgiska vallhundsraserna är fyra till antalet: Groenendael, tervueren, malinois och laekenois. De skiljer sig endast åt när det gäller pälsfärg och hårlag.

Belgarens förfäder är vallhundar som använts i Europa i många hundra år. Längre tillbaks användes större, tyngre och aggressivare hundar. Deras uppgift var inte i första hand att se efter flocken - det gjorde fårvaktaren - utan istället att jaga bort rovdjur och inkräktare.

Men efter 30-åriga krigets slut och framåt blev Europa en säkrare plats att leva på. Förhållandena blev fredligare och stabilare. De flesta större rovdjur försvann eller minskade i antal.

En ny typ av vallhund kom fram. Det var en alert och intelligent typ som outtröttligt skulle driva flocken och blixtsnabbt reagera på sin herres - fåraherdens - minsta vink eller signal. Men hunden måste också kunna arbeta självständigt och ha nog med mod och skärpa för att vid behov kunna skydda flocken mot fientligt inställda djur eller människor.

Några egentliga raser fanns inte. Och dessa vallhundar kunde skilja sig åt en del i olika delar av Europa. Men deras storlek och huvuddrag var anmärkningsvärt lika från plats till plats.

Även i Belgien fanns dessa vallhundar i olika varianter. År 1891 samlades en grupp belgarägare i Bryssel och bildade den belgiska vallhundsklubben. Man bestämde en rasstandard och delade upp rasen i tre olika hårlagsvarianter: långhår, korthår och strävhår. Den standarden har sedan ändrats ett antal gånger tills man kommit fram till de fyra varianter som nu finns.

Till följd av de båda världskrigen led belgaraveln stor skada och rasen decimerades starkt. Men tack vare ett hårt och hängivet arbete av belgiska och andra uppfödare har rasen hela tiden kommit tillbaka. Idag är den spridd till många länder. På kontinenten - i Belgien, Frankrike och Schweiz till exempel - är den en uppskattad utställningshund och används också i hög grad som tjänstehund: som polishund, bevakningshund, lavinhund osv.

Groenendael var den första belgaren som kom till Sverige i början av 50-talet. Tervueren kom några år senare medan den första malinois importerades hit 1974 och landets första laekenois kom hit 1984.

”Kvadratisk, proportionerlig, intelligent och härdig”

Det som skiljer de fyra typerna av belgisk vallhund åt är alltså färg och hårlag.

Groenendael är långhårig och svart.

Tervueren är långhårig av annan färg än svart; från grått över till varmt rödbrunt och alla nyanser däremellan. Tervuerense ska också ha svärtade hårtoppar, sk charbonnage, och svart mask.

Malinois är korthårig, varmt rödbrun med svärtade toppar och svart mask.

Laekenois är strävhårig, mörkt rödbrun och med spår av svärtning huvudsakligen på nospartiet och svansen.

I övrigt är rasstandarden samma för de fyra varianterna. Och den anger att belgaren ska vara medelstor, kvadratiskt byggd, proportionerlig, intelligent och härdig. Genom sin harmoniska kroppsform och det stolt burna huvudet ger den ett intryck av elegant styrka.

Idealmankhöjden över manken för en hanhund är 62 cm men höjden får variera mellan 60 och 66 cm. För tik är idealhöjden 58 cm med en tillåten variation mellan 56 och 62 cm. Vikten för en fullvuxen belgare ligger mellan 20 och 30 kg.

Det som i hög grad ger belgaren dess speciella uttryck är huvudet och öronen. Huvudet ska vara fint utmejslat och torrt, ej överdrivet långt. Hjässan och nosryggen ska vara parallella sett från sidan och stopet ska vara lätt markerat.

Ögonen ska vara medelstora, lätt mandelformade och helst mörkbruna. Uttrycket ska vara öppet, livligt, nyfiket och intelligent.

Öronen ska vara högt ansatta och i proportion till huvudet. De ska vara triangelformade, styva och rakt uppåtstående.

Belgarens kropp ska vara kraftig utan att vara klumpig. Kroppslängden ska vara lika med mankhöjden men den kan vara något längre hos tikar.

En belgare är inte lika extremt vinklad som tex en schäfer. Men den ska vara väl vinklad och rörelserna ska vara parallella, lätta och lediga och med bra påskjut.

Bettet, slutligen, ska var saxbett. Men även tångbett tolereras. Hos vallhundar föredrar man oftast just tångbett.

Belgaren är en glad, livlig, alert och intelligent brukshund och en fantastisk familjehund. Familjen och familjens nära vänner är det viktigaste för belgaren - andra människor kan gå an men de som belgaren räknar till sin flock är något alldeles extra!

Typiskt för belgaren är de snabba reaktionerna. Den ser och hör allt. Och tanke och handling är ett. Den har mycket kort - om ens någon - stubin. Det är naturligtvis en egenskap som kan vara både positiv och påfrestande för ägaren, beroende på i vilken situation den visar sig.

Belgaren är mycket lättlärd och arbetsvillig. Men den har också förmågan att tänka självständigt.

Belgarens livliga intellekt gör inte bara att den fattar snabbt. Den kan också vara misstänksam mot saker och ljud den inte stött på tidigare och som den alltså inte vet vad de är. Därför måste man lära belgaren allt och vänja den vid allt. Socialisering på andra människor, barn, hundar och olika miljöer är alltså ett villkor för att man ska få en trevlig och bra belgare.

Belgaren har vallhundens mjuka sätt mot sin ägare. Och dess försiktighet kan ge intryck av att den är rädd. Därför finns det vanföreställning om att belgaren skulle vara vek. Men det är en sanning med stor modifikation. Någon har istället liknat den vid ett plommon - mjuk på ytan men med en hård kärna inuti.

Belgarens känslighet och intelligens innebär dock att man i allmänhet inte behöver ta i hårt vid uppfostran eller dressyr. Med fasthet och konsekvens kommer man långt. Och naturligtvis med kärlek till sin hund. Lite humor skadar inte heller att ha!

Naturligtvis kräver en brukshund som belgaren en del motion. Men minst lika viktig som fysisk motion är psykisk motion - hjärngymnastik. Har man en belgare bör man låta den gå lydnads eller bruks eller på annat sätt låta den få utlopp för sin inneboende intelligens och arbetsvilja.

Allt detta gör att belgaren kräver mycket av sin ägare. Man bör nog ha erfarenhet av hundar innan man skaffar sig en belgare. Och när man väl har skaffat sig en belgare måste man vara beredd att satsa på sin hund - ge den socialisering, träning, motion och intellektuell stimulans. Men om man är beredd att lägga ner det arbetet, ja då får man i gengäld en hund som går utanpå det mesta - en verklig kompis och en vän i nöd och lust, i vått och torrt…..

Obs! Denna skrift medföljde min första belgare, som inköptes 1984.

Skriften är information om rasen, som AfBV (rasklubben för belgisk vallhund) gick ut med då. Denna skrift stämmer ännu, mkt bra, så jag tycker att den fortfarande passar bra som beskrivning av våra älskade belgare. Med några tillägg: Belgaren passar till samtliga hundsporter, de blir ofta duktiga på det som ägaren är intresserad av, man kan även testa sin belgare i vallning, vissa av dem har fortfarande kvar sina vallningsinstinkter.

Vid pennan EvaMarie Widholm.